Allegorin åter

Konst som återger en äldre tid är tacksam att betrakta och reflektera kring. Ett sällsynt gott exempel är Ambrogio Lorenzettis målning Allegoria del buon governo. I den framställs en ’furstespegel’ för staten Siena. Vi kan läsa den som en idealbild av hur både styrelse och styrda bör vara för att staden skall leva i harmoni och balans. Vi kan också tolka målningens olika plan och försöka förstå dess idé och ideologi.

Till höger i målningen ser vi ett högsäte befolkat av personifieringar av dygder. På tronen sitter staden Siena och dess styrelse förkroppsligad i formen av en äldre regent i Sienas svartvita färger (Balzana), med huvudet omgärdet av CSCV, som är initialerna till Comune Saenorum Civitatis Virginis ’Sienabornas kommun av jungfrustaden’ och håller i spiran och klotet, symboler för världslig makt. Under honom två små pojkar, enligt sägnen Remus barn, som var stadens grundare. Han omgärdas av (fr v.) Fredens, Modets (själsstyrkan), Förståndets (Klokhetens), Storsinthetens, Måttfullhetens och Rättvisans (Rättfärdighetens) symboliska gestalter, med någon variation kardinaldygderna enligt antik och katolsk uppfattning.

Till vänster återkommer Rättvisans gestalt, denna gång buren av en himmelsk ängel som låter Visheten vara överordnad andlig instans. Scenen beskriver hur Rättvisan dömer och frikänner.

Den celesta nivån i målningen motsvaras på den högra sidan av tre änglar som avbildar de tre teologiska dygderna: Tro, Hopp och Kärlek, som ytterst garanterar stadens medborgerliga värden och vårdare. Dessa senare bildar det band av välklädda sienesare och medlemmar av rådet, som förmodas representera dessa värden för folket i staden. Utanför bilden finns på anslutande vägg en avbildning av hur det sienesiska folket ute i sina sysslor och sin bygd bärs av och förvaltar detta goda tillstånd (respektive korrumperas under ett dåligt styre).

Hela målningens idé bygger på att flera tidigare läror om människan och hennes samhälleliga livsform traderats och aktualiserats. Den antika läran om dygder och politik (hos Aristoteles i Ethica och Politika) har sammanvävts med Thomas av Aquinos teologiska dygder (i Summa Theologica 1273), liksom hela den italienska stadsstatshistorien, som går tillbaka till den romerska republiken (509 f.Kr-) med dess koncentration på medborgerliga dygder och färdigheter i teori och praxis.

I sin helhet och i sina delar går det att se vad som var viktigt i detta exempel på samhällelig livsform, hos vilka makten låg, var den grundades och vilket ansvar den medförde. De värden som här åberopas är, efter min mening, universella värden, men särskilt viktiga för vår världsdel, som de uppehållit genom alla tider och som det inte går att göra avkall på för att en god styrelse skall komma till stånd och bevaras. Allegorin bär ett evigt budskap och ställer rannsakande frågor in i vår tid som handlar om värden, maktutövning, medborgerlighet, människosyn, det civila samhället, dess anda och ansvar. Därför har Allegorin satts som spegel över mina strävanden att kasta ljus över eviga värden, historien, kulturen och samtiden.

***REFLEXER***

Under denna rubrik kommer då och då aktuell diskussion inom mina intresseområden att uppmärksammas.

 

Hejarklackens logik styr på nätet?

 

Idag vill jag ta upp en kulturartikel i Svenska Dagbladet den 29/3,Här där professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola skriver på temat ’Hejarklackens logik styr på nätet’. Han tar upp en intressant tanke om de framvällande nya textmedierna- messande, twitter, sociala medier. Tesen heter då att texterna här avspeglar det muntliga samtalet och umgänget: ’Det är inte skrivandets, läsandets och textens villkor som styr kommunikationen på internet utan pratet, gesterna och kläderna’. Slutsatsen verkar alltså vara att vi just nu bevittnar den muntliga kulturens återupplivande i ett skriftsystem som föds för att mer vara gestrikt, känslostyrt och direkt motsvara ett fysiskt utbyte. ’Det är nu frågan om en direkt kommunikation till skillnad från den fördröjning och reflektiva process som präglar skrivande-text-läsande processen’ påstår Svenaeus. Det råder väl ingen tvekan om att han hyser tvivel, för att inte säga oro, över de olika uppträdandeformerna och deras radikala boskillnad. De nya textformerna styrs enligt honom av behovet att få uppmärksamhet och dominera, ’som finns med oss från savannen’.

Det är viktigt att vår nya kommunikationsstruktur och dess följder tas upp till diskussion ur alla möjliga synvinklar. Såväl hot som möjligheter måste uppmärksammas.