Allegoria del buon governo- Allegorin över en god styrelse

Varje dag, året runt, besöks norra Italien av pilgrimer från alla hörn i världen. Det är lätt att förstå varför- här ryms alla tiders historia i ett relativt oförstört och vackert landskap, med ett behagligt klimat (åtminstone under sommarhalvåret) och med mediterran mat och dryck, lokalt odlad och tillredd med omsorg. Det är inte bara Signora Sabatini utan också många herrar Tanaka som stannar vid majestätiska katedraler, unika muséer och beundransvärda minnesmärken. Ett av dem är Staden Siena, ett synnerligen levande muséum för den historiskt intresserade. I fonden av det sluttande torget, Piazza del Campo, ligger stadshuset eller Palazzo Pubblico. I dess styrelserum, Sala dei nove (De nios sal efter antalet styresmän), har en av stadens konstnärer, Ambrogio Lorenzetti (ca 1290-1348), utfört en monumental muralmålning på tre av rummets väggar. Två väggar täcks av framställningen av en god resp. dålig styrelse, den tredje ger en levande bild av vardagslivet i och kring staden. Det är det enda samtida konstverket med detta motiv sedan antiken.

 

Jag har valt allegorin över en god styrelse som anfang för min blogg av flera skäl. Det första är det rent historiska:

 Målningen är gjord under en tid då Italiens städer kom att långsamt växa i betydelse, inte minst efter den stora dödens härjningar. På det materiella planet kom handeln inom och utom Italien att leda till att handelshus, faktorier och bankväsende tillväxte, och därmed välståndet. Detta kom i sin tur att få en avgörande betydelse för kapitalismens och marknadshushållningens utbredande över Europa och världen. Ideologiskt såddes här fröna till de stora upptäcksfärderna, till världserövrande och fjärrhandel, men också till kolonialism och imperialism. Med ett allt starkare borgarstånd restes krav på medinflytande i städernas styrelse; det medborgerliga och participatoriska kom till större uttryck. Till sist kom en omfattande kulturrörelse under namnet Renässansen att bredda och befordra intresset för konst, litteratur och historia. Samtidigt bevarades känslan och kunskapen om naturen, odling och hantverk i en from världsuppfattning som utgick från den tro som kyrkan förmedlade, nu förnyad genom resande predikanter och nya ordnar (franciskaner och dominikaner) som mötte folket på gatan. Det var en tid som gav ny näring åt kropp, själ och ande.

 Det andra skälet är det idéhistoriska perspektivet. Varje framställning av konst i offentlig miljö bär ett budskap, i sig eller i sin miljö och för sin publik. Allegorin hör tveklöst till denna kategori. Den är lätt att läsa i dess genomskinliga symbolik av ett idealiskt samhälle, både söndagligen som till vardags. Den bär också vittne om ett nytt led i stadsstatens utveckling.

 Det tredje är det moralfilosofiska. I sin karaktär av spegel för de samtida maktägande ger den exempel på vilka dygder och idéer denna tid och detta samhälle ville hålla fast vid och propagera. Budskapet kunde inte slå fel- för styresmännen i salen blev varje dag en påminnelse om vilket av perspektiven som just nu drog till sig deras uppmärksamhet.

 Det fjärde är det självklara- det är ett skickligt konstverk som avbildar levande sienesare, deras miljö och föreställningar. Det abstrakta blir konkret och vice versa- ett levande konstverk som dokumenterar dåtid och når vår samtids blick. Frågan blir: Vem rannsakas- eller tilltalas- av vad, då och idag?

Alltså: i en av Europas hjärttrakter skapas ett konstverk som återger en ordning och ett sätt att leva, tänka och känna som skulle visa sig bli oändligt fruktbart för det bästa i vår världsdels fortsatta historia. Kan vi finna bättre argument för att göra ett återbesök i dess rum och tid?

I min nästa blogg försöker jag läsa Allegorins detaljer litet närmare och se om det finns budskap också till vår tid.