fredag 15 april 2016

Konservativ- idag??

Det finns knappt ett mer negativt skällsord för gemene svensk än konservativ. Det manar fram gammalt, passerat, nattståndet, ovidkommande, omodernt, USA-höger, mullor i Teheran, Pinochet i Chile, anti-välfärd, kapitalist, kvinnohatare, reaktionär…
De här närmast hatfulla körerna kan vi alltså idag läsa på och mellan alla rader i medier, i politisk debatt, i offentliga och privata sammanhang.. Är det rättvist?  Nej, naturligtvis inte. Vill vi ha ett tanke- och åsiktsklimat av detta slag? Knappast. Men hur har det blivit så?
Förutom att det tyder på en massiv okunskap- som jag tänker råda bot på i de kommande bloggarna- är det också en effekt av likriktande media, enögd undervisning och politisk hjärntvätt. En slags dogmatisk beröringsskräck har blivit resultatet.

Vad är konservativ?

Men, innan vi rätar ut trådarna till denna samtida stigmatisering en kortfattad beskrivning av termen konservativ och dess abstrakta kusin konservatism. Ordet härleds från latinets conservare, som betyder ’bevara’- vi har det ju i lånordet konservera. Här ligger en av nycklarna till förståelsen. Det har med att bevara det bästa som människan tänkt och erfarit i historien att göra. En annan nyckel ligger i naturen. Allt det som växer, när oss och ger skönhet och rum för tanke är viktigt i sig och får inte förstöras, utan skall skötas och förvaltas. En tredje nyckel ligger i familj och släkt. Alla band som befordrar skydd, närhet, känslomässig trygghet och kontinuitet är ett ytterligare stort intresse för konservativa. Därför har också nationen och det nationella för många konservativa haft vikt, som en utvidgning av det nära och familjära. Samhällslivet har för den konservative i grunden mycket med rättens ramverk, lagar och institutioner att göra. Rätt och rättvisa präglar varje kultur och anses ha flera rötter, i en gudomlig stiftelse och ordning, i en objektiv i naturen grundad ordning, i en uråldrig sedvana. Institutioner lever under lagen och det konstitutionella och står för kontinuitet och värdebeständighet. Majoriteten av konservativa i vår världsdel håller demokrati och parlamentarism högt som det bästa tillgängliga uttrycket för än högre värden.

Därnäst kan kulturen i hela sin vidd och längd sägas vara ett förstarangsprojekt. Kultur betyder etymologiskt att odla och bruka, men också att dyrka, t.ex. en gud.  Att finnas i en kultur är att ta emot tidigare släktens möda, liv och tankar på ett respektfullt sätt och föra deras kunskap och vishet vidare i fostran av barn och unga, i skola och högskola. Men det gäller också att odla de stora resurser som finns i vår världsdels register från förr, litteratur, vetenskap, de fria konsterna och att bruka det samlade vetande och den vishet som tänkare, författare, vetenskapsmän, konstnärer och brukare haft från generationerna innan och att därvid använda det praktiska förståndet, som konservativa sätter stort pris på.

Till sist anser den konservative att det inte räcker med människan som alltings mått. Konservativa genom alla tider har erkänt människans andliga behov och karaktär, en bas för påståendet om såväl hennes storhet som svaghet. Respekten för trons värld och värde har alltid funnits. Många konservativa har därför varit helhjärtade kristna av olika denominationer, andra aktivt bejakat de kristna inslagen i kulturen. Renodlade ateister är sällsynta.

En mångfärgad väv

Konservativa finns av olika kategorier och schatteringar. Konservatism är i grunden en livshållning, där värden som ovan utmålats i växlande grad återkommer i enskilda eller gruppers åsiktsbank och avspeglas i deras livsföring.

Därnäst är den en idétradition, en dimension där olika värden får teoretiskt uttryck för både handling och liv. Här finns en gemensam syn på olika drag, men också skiljaktiga uppfattningar som går tillbaka på olika historiska och kulturella traditioner, ibland grundade på geografisk samhörighet. Amerikansk konservatism har både  beröringspunkter med europeisk, men skiljer sig också mycket.

Konservatism är slutligen också en politisk riktning, som, återigen, ser rätt olika ut, beroende på vilket land det är fråga om.

Konservatismens mångfärgade väv, tyngdpunkter och uttryck är både dess styrka och dess svaghet. Allt detta hoppas jag kunna belysa i några av kommande bloggar, liksom till ett försök till förklaring av det bistra åsiktsklimatet i vårt land.
 
Obs! Kommentars- och abonnemangsfält ät under teknisk bearbetning.

fredag 8 april 2016

Allegorin åter

Konst som återger en äldre tid är tacksam att betrakta och reflektera kring. Ett sällsynt gott exempel är Ambrogio Lorenzettis målning Allegoria del buon governo. I den framställs en ’furstespegel’ för staten Siena. Vi kan läsa den som en idealbild av hur både styrelse och styrda bör vara för att staden skall leva i harmoni och balans. Vi kan också tolka målningens olika plan och försöka förstå dess idé och ideologi.

Till höger i målningen ser vi ett högsäte befolkat av personifieringar av dygder. På tronen sitter staden Siena och dess styrelse förkroppsligad i formen av en äldre regent i Sienas svartvita färger (Balzana), med huvudet omgärdet av CSCV, som är initialerna till Comune Saenorum Civitatis Virginis ’Sienabornas kommun av jungfrustaden’ och håller i spiran och klotet, symboler för världslig makt. Under honom två små pojkar, enligt sägnen Remus barn, som var stadens grundare. Han omgärdas av (fr v.) Fredens, Modets (själsstyrkan), Förståndets (Klokhetens), Storsinthetens, Måttfullhetens och Rättvisans (Rättfärdighetens) symboliska gestalter, med någon variation kardinaldygderna enligt antik och katolsk uppfattning.

Till vänster återkommer Rättvisans gestalt, denna gång buren av en himmelsk ängel som låter Visheten vara överordnad andlig instans. Scenen beskriver hur Rättvisan dömer och frikänner.

Den celesta nivån i målningen motsvaras på den högra sidan av tre änglar som avbildar de tre teologiska dygderna: Tro, Hopp och Kärlek, som ytterst garanterar stadens medborgerliga värden och vårdare. Dessa senare bildar det band av välklädda sienesare och medlemmar av rådet, som förmodas representera dessa värden för folket i staden. Utanför bilden finns på anslutande vägg en avbildning av hur det sienesiska folket ute i sina sysslor och sin bygd bärs av och förvaltar detta goda tillstånd (respektive korrumperas under ett dåligt styre).

Hela målningens idé bygger på att flera tidigare läror om människan och hennes samhälleliga livsform traderats och aktualiserats. Den antika läran om dygder och politik (hos Aristoteles i Ethica och Politika) har sammanvävts med Thomas av Aquinos teologiska dygder (i Summa Theologica 1273), liksom hela den italienska stadsstatshistorien, som går tillbaka till den romerska republiken (509 f.Kr-) med dess koncentration på medborgerliga dygder och färdigheter i teori och praxis.

I sin helhet och i sina delar går det att se vad som var viktigt i detta exempel på samhällelig livsform, hos vilka makten låg, var den grundades och vilket ansvar den medförde. De värden som här åberopas är, efter min mening, universella värden, men särskilt viktiga för vår världsdel, som de uppehållit genom alla tider och som det inte går att göra avkall på för att en god styrelse skall komma till stånd och bevaras. Allegorin bär ett evigt budskap och ställer rannsakande frågor in i vår tid som handlar om värden, maktutövning, medborgerlighet, människosyn, det civila samhället, dess anda och ansvar. Därför har Allegorin satts som spegel över mina strävanden att kasta ljus över eviga värden, historien, kulturen och samtiden.


***REFLEXER***

Under denna rubrik kommer då och då aktuell diskussion inom mina intresseområden att uppmärksammas.
 
Hejarklackens logik styr på nätet?
 
Idag vill jag ta upp en kulturartikel i Svenska Dagbladet den 29/3,Här där professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola skriver på temat ’Hejarklackens logik styr på nätet’. Han tar upp en intressant tanke om de framvällande nya textmedierna- messande, twitter, sociala medier. Tesen heter då att texterna här avspeglar det muntliga samtalet och umgänget: ’Det är inte skrivandets, läsandets och textens villkor som styr kommunikationen på internet utan pratet, gesterna och kläderna’. Slutsatsen verkar alltså vara att vi just nu bevittnar den muntliga kulturens återupplivande i ett skriftsystem som föds för att mer vara gestrikt, känslostyrt och direkt motsvara ett fysiskt utbyte. ’Det är nu frågan om en direkt kommunikation till skillnad från den fördröjning och reflektiva process som präglar skrivande-text-läsande processen’ påstår Svenaeus. Det råder väl ingen tvekan om att han hyser tvivel, för att inte säga oro, över de olika uppträdandeformerna och deras radikala boskillnad. De nya textformerna styrs enligt honom av behovet att få uppmärksamhet och dominera, ’som finns med oss från savannen’.

Det är viktigt att vår nya kommunikationsstruktur och dess följder tas upp till diskussion ur alla möjliga synvinklar. Såväl hot som möjligheter måste uppmärksammas.

fredag 1 april 2016

Allegoria del buon governo- Allegorin över en god styrelse


Varje dag, året runt, besöks norra Italien av pilgrimer från alla hörn i världen. Det är lätt att förstå varför- här ryms alla tiders historia i ett relativt oförstört och vackert landskap, med ett behagligt klimat (åtminstone under sommarhalvåret) och med mediterran mat och dryck, lokalt odlad och tillredd med omsorg. Det är inte bara Signora Sabatini utan också många herrar Tanaka som stannar vid majestätiska katedraler, unika muséer och beundransvärda minnesmärken. Ett av dem är Staden Siena, ett synnerligen levande muséum för den historiskt intresserade. I fonden av det sluttande torget, Piazza del Campo, ligger stadshuset eller Palazzo Pubblico. I dess styrelserum, Sala dei nove (De nios sal efter antalet styresmän), har en av stadens konstnärer, Ambrogio Lorenzetti (ca 1290-1348), utfört en monumental muralmålning på tre av rummets väggar. Två väggar täcks av framställningen av en god resp. dålig styrelse, den tredje ger en levande bild av vardagslivet i och kring staden. Det är det enda samtida konstverket med detta motiv sedan antiken.
 
Jag har valt allegorin över en god styrelse som anfang för min blogg av flera skäl. Det första är det rent historiska:

 Målningen är gjord under en tid då Italiens städer kom att långsamt växa i betydelse, inte minst efter den stora dödens härjningar. På det materiella planet kom handeln inom och utom Italien att leda till att handelshus, faktorier och bankväsende tillväxte, och därmed välståndet. Detta kom i sin tur att få en avgörande betydelse för kapitalismens och marknadshushållningens utbredande över Europa och världen. Ideologiskt såddes här fröna till de stora upptäcksfärderna, till världserövrande och fjärrhandel, men också till kolonialism och imperialism. Med ett allt starkare borgarstånd restes krav på medinflytande i städernas styrelse; det medborgerliga och participatoriska kom till större uttryck. Till sist kom en omfattande kulturrörelse under namnet Renässansen att bredda och befordra intresset för konst, litteratur och historia. Samtidigt bevarades känslan och kunskapen om naturen, odling och hantverk i en from världsuppfattning som utgick från den tro som kyrkan förmedlade, nu förnyad genom resande predikanter och nya ordnar (franciskaner och dominikaner) som mötte folket på gatan. Det var en tid som gav ny näring åt kropp, själ och ande.

 Det andra skälet är det idéhistoriska perspektivet. Varje framställning av konst i offentlig miljö bär ett budskap, i sig eller i sin miljö och för sin publik. Allegorin hör tveklöst till denna kategori. Den är lätt att läsa i dess genomskinliga symbolik av ett idealiskt samhälle, både söndagligen som till vardags. Den bär också vittne om ett nytt led i stadsstatens utveckling.

 Det tredje är det moralfilosofiska. I sin karaktär av spegel för de samtida maktägande ger den exempel på vilka dygder och idéer denna tid och detta samhälle ville hålla fast vid och propagera. Budskapet kunde inte slå fel- för styresmännen i salen blev varje dag en påminnelse om vilket av perspektiven som just nu drog till sig deras uppmärksamhet.

 Det fjärde är det självklara- det är ett skickligt konstverk som avbildar levande sienesare, deras miljö och föreställningar. Det abstrakta blir konkret och vice versa- ett levande konstverk som dokumenterar dåtid och når vår samtids blick. Frågan blir: Vem rannsakas- eller tilltalas- av vad, då och idag?

Alltså: i en av Europas hjärttrakter skapas ett konstverk som återger en ordning och ett sätt att leva, tänka och känna som skulle visa sig bli oändligt fruktbart för det bästa i vår världsdels fortsatta historia. Kan vi finna bättre argument för att göra ett återbesök i dess rum och tid?

I min nästa blogg försöker jag läsa Allegorins detaljer litet närmare och se om det finns budskap också till vår tid.